Barn, och särskilt bebisar, vaknar ofta på nätterna. Det har ofta en naturlig förklaring: att en sömncykel övergår till en annan. Men hur hanterar man det? Barn behöver sin sömn för att må bra. Föräldrar behöver också sin sömn för att må bra, och för att orka vara de föräldrar de vill vara.
Den ekvationen går inte alltid ihop. För bebisar vaknar på nätterna. Det är ofta så, och det är bra att vara inställd på det. En del bebisar, men långt ifrån alla, sover många timmar i sträck redan vid 6—8 månaders ålder. Men även de som tidigare har sovit länge på nätterna kan i perioder vakna ofta.
Andningen blir långsammare, hjärnans aktivitet sjunker. Hjärnans aktivitet minskar ännu mer. Musklerna slappnar av, hjärtat slår långsammare och barnet tar inte längre emot några sinnesintryck från omvärlden. Nu är hjärnan aktiv nästan på samma sätt som när barnet är vaket.
Andningen blir mer ojämn och hjärtat slår intensivare. En natts sömn består av många sådana sömncykler. Under det första året kan en sömncykel pågå mellan 50 och 60 minuter. Så småningom utökas sömncyklerna till ungefär 90 minuter. När en sömncykel övergår till en annan vaknar många barn.
Det märks inte alltid. Ibland blir det bara några sekunders dåsighet innan barnet somnar om på egen hand, men många behöver, åtminstone i början och ofta i perioder under de första åren, mammas eller pappas hjälp att somna om. Det kan vara lättare att stå ut med att bebisen vaknar ofta om man vet varför en bebis sover som den gör.
Att bebisar vaknar ofta är naturligt, men vi föräldrar förhåller oss olika till det. I en del kulturer är det vanligt att föräldrar sover tillsammans med sina små barn som ammar sig till sömns när de vaknar, eller att barnen somnar om av att känna närheten till förälderns kropp.
Hur man väljer att göra styrs ofta av en massa olika saker: hur barnet är, hur man själv är, vad man tänker och känner om barnets och sin egen sömn, hur familjens liv ser ut — och om man som förälder kan få avlastning och möjlighet att sova lite mer ibland.