Debatten om public service-företagens uppdrag har tagit fart i och med riksdagsbeslutet att avskaffa licensen och införa skatten. Ett stående inslag i debatten är givetvis frågan om sändningarna lutar åt vänster. Den har hängt med så länge jag kan minnas. Då och då dyker Kent Asps undersökning från upp, där 56 procent av journalisterna visade sig sympatisera med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet.
Undersökningen har angripits av ett antal företrädare för public service-företagen som menar att den är irrelevant, bland annat eftersom de viktigaste nyhetsjournalisterna knappast har svarat på enkäten. En tankefigur som också förekommer är att även om redaktioner skulle rekrytera enbart vänstersympatisörer så skulle det inte spela någon roll eftersom det finns en journalistisk metod som garanterar opartiskhet.
Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram. Medieforskaren Jesper Strömbäck menar att det inte finns något forskningsstöd för att den svenska journalistiken systematiskt skulle luta vare sig vänster- eller högerut, och att en förklaring är att journalistens yrkesroll är professionaliserad vilket leder till opartiskhet.
Det är de redaktionella strukturerna och rutinerna som förklarar vad som publiceras, inte de enskilda journalisternas åsikter eller värderingar, menar han. I så fall kan man fråga sig vad som egentligen är poängen med de olika kvoteringsidéer som finns på exempelvis SVT.
Tanken där har varit att kvotera in personer från marginaliserade grupper i syfte att deras perspektiv ska synas mer i rapporteringen — men om det är den journalistiska metoden och inte vem journalisten är som avgör perspektivet borde ju kvoteringen vara meningslös?
För min egen del tror jag att enskilda journalisters och redaktörers kunskaper och åsikter i hög grad påverkar vad som publiceras. Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka problem som görs relevanta.
Journalister är inte maskiner. Om exempelvis ett flertal journalister på, säg SVT och SR, upplever att deras arbetsgivare överutnyttjar möjligheten till tillfälliga anställningar — vilket tycks vara fallet — så kan det mycket väl färga journalisternas syn på hur arbetsmarknaden fungerar generellt och förklara hur public services arbetsmarknadsrapportering ser ut.
Det finns givetvis redaktionella strukturer och rutiner, men de handlar i hög grad om det som händer här och nu nyhetsvärdering, källkritik och hur olika nyheter ska undersökas och presenteras. Redaktionerna saknar däremot strukturer för systematisk utvärdering av det som görs på arbetsplatsen, det som produceras och skapar värde, det som publiceras.
Man har siktet framåt och ingen backspegel, så att säga. Näringslivets medieinstitut och dess föregångare Timbro Medieinstitut har däremot i ett antal undersökningar iakttagit hur public services rapportering ser ut i backspegeln:. Undersökningarna är genomförda med en transparent metod och kan alla upprepas av den som vill.
Sammanlagt handlar det om över 1 publiceringar, till stor del i Sveriges Television och Sveriges Radio. Kanske, kanske inte. Detta är inte en tillfällighet utan en del av ett mönster. Företag och marknader är i public services värld i regel problematiska objekt, eller möjligen bara ointressanta samhällsföreteelser.
Det skulle också kunna förklaras av att en hel del journalister i företag och entreprenörer mest ser busar och onyttiga girigbukar. Ungefär som Vänsterpartiet eller den vänstra delen av både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det ultimata beviset för SVT:s misstänksamhet mot företagen är förstås julkalendern.
Tillsammans med vd:n för entreprenörsnätverket Founders Alliance Niclas Carlsson konstaterade jag för fyra år sedan att SVT:s julkalender gång efter gång sprider en skev och negativ bild av entreprenörskap och företagande.