Alla språk förändras med tiden, så gör även det svenska språket. Det svenska språket vi använder idag är inte detsamma som vi använde för år sedan. Språket låter dessutom annorlunda beroende på var i Sverige du befinner dig.
Det är till exempel stor skillnad mellan hur en skåning och en norrlänning pratar, kanske till och med så stor skillnad att de har svårt att förstå varandra. Men varför utvecklas språket, hur har den svenska språkutvecklingen sett ut och vilka faktorer ligger bakom?
Det är svårt att veta, men genom att jämföra hur skrivna texter har förändrats genom tiden så kan man lyckas lista ut en stor del av förändringsfaktorerna. Alla språk kommer till en början från ett och samma urspråk. Språket har sedan, över en längre tid, utvecklats till en mängd olika språk.
Sjöstedt, Jeppson s - Det svenska språket kommer från en början från det indoeuropeiska urspråket, ett språk som antas en gång ha varit utbrett över stora delar av Europa och Asien. Språket har senare grenat ut sig. En av grenarna är urgermanskan, som sedan för ca år sedan delade upp sig i en västlig och en nordlig del.
Den västliga delen har senare utvecklats till tyska och holländska medans den nordliga delen är det vi kallar för urnordiskan. Som man hör på namnet så pratades olika varianter av urnordiskan i norden och utvecklades sedan till de nordiska språken som talas idag Svenska, Norska, Danska, Finska och Isländska.
Men det var inte förs omkring år sedan som Svenskan sägs ha blivit ett eget språk och det tog ytterligare år innan man kunde höra tydliga skillnader mellan Svenska och Danska. Den urnordiska runraden var urnordiskans första skriftspråk och bestod av 24 runor som ibland kallas för den typiga futharken efter de sex första runorna i runraden.
Varje runa representerar ett ljud och användes till inskrifter på bruksföremål, så som vapen och redskap, men även till att rista in minnesmärken. Sjöstedt, Jeppson s - Eftersom de flesta minnesmärkena ristades in i trä så finns de inte kvar idag, men det finns ett fåtal runskrifter på stenar och klipphällar som finns kvar än idag.
Ett exempel på detta är de tre blekingska stenarena från talet: Stentoftenstenen, Istabystenen och Björketorpsstenen. Tidsperioden mellan år och kallas inom språkhistorian för runsvenska. Då började urnordiskan delas upp i en östnordisk och en västnordisk del.
Till den östnordiska delen hör idag svenska, danska och norskt bokmål, medan den västnordiska delen består av nynorsk, isländska och färöiska. Man började då använda en kortare runrad som endast innehöll 16 runor. Detta tror man gjordes för att vissa av de gamla runorna var gjorda för att skriva i trä och mycket svåra att använda när man skriver i sten.
Den nya runraden fanns även i en kortare variant, kortkvistrunorna. Dessa runor var mer lättristade och användes för att skriva korta meddelanden på trästavar.