Värmländska är samlingsnamnet på de svenska dialekter som talas i Värmlanddels de regionala varianterna av riksspråket och dels de traditionella genuina folkmålen. Dialekterna i Värmland har påverkats från många olika håll, och landskapet är dialektgeografiskt ett av Sveriges mest komplicerade.
Påverkan från västgötskan och norskan är stark, och under senare tid har dialekterna också påverkats av mellansvenska mål österifrån. De värmländska målen räknas dock vanligen till götamålen. I Södra Finnskoga socken talas traditionellt inte värmländskt mål, utan norskt Solørmål.
Värmländskans olika dialekter skiljer sig mycket från varandra; en person som pratar Karlstadmål kan exempelvis ha vissa problem att förstå en person från Ekshäradoch vice versa. Det språkliga inflytandet utifrån kommer från flera olika håll och har trängt långt in i landskapet, vilket gör att Värmlands dialektgränser löper i ett virrvarr kors och tvärs genom landskapet.
Den värmländska satsmelodin går generellt sett upp i ton i slutet av ord på samma sätt som i östnorska och västgötska dialekter, men detta gäller inte alla dialekter, utan i nordöstvärmländska dialekter som Hagforsmålet går man i stället ned i ton.
Ett gemensamt drag för de Värmländska dialekterna är ändelseförsvagning. I södra Värmland försvagas ändelsevokaler till -et. Norr om en gränslinje ungefär mellan Bogens socken över Östra Ämterviks socken till Filipstad faller ändelsevokalerna i stället bort helt, så kallad apokopeoch lämnar en cirkumflex "tvåtoppig" accent på föregående vokal: brööt 'brutit'kaast 'kasta', 'kastat', 'kastade' och taak 'taket'.
I västra och norra Värmland förekommer även ett fonem mellan detta ljud och usom vanligen stavas ûi gûbbebûrk 'burk' och hûl 'hål'. Även i de västligaste delarna av Värmland, där språkpåverkan från Norge har varit stark, finns gamla diftonger kvar, i ord som stein 'sten'ôuge 'öga' och grôut 'gröt'.
I hela landskapet motsvaras rikssvenskt rd av tjockt lliksom i många andra dialekter t. I stora delar av södra och östra Värmland uttalas r på samma sätt som i Västergötland enligt den så kallade götaregeln. Inom ungefär samma område förekommer också bakre sje-ljudmedan främre sje-ljud är det vanliga i övriga Värmland.
I och y kvarstår dock oftare i öster än i väster. I sydväst förekommer också västgötska uttal som känd värmländska 'herre'bökser 'byxor'samt bevarat fog- e i ord som tannevark 'tandvärk och tjörketorn 'kyrktorn'. Värmländskan har bevarat skillnaden mellan genusen maskulinum, femininum och neutrum.
Feminina grammatiska former tenderar att vara Nyheter och Lokalt, vilket skiljer dem från de maskulina n-formerna och de neutrala t-formerna. Exempel från Karlskogamålet inkluderar mi mammae moster och tjärringa femininum i motsats till min tien mugg och gubben maskulinum.
Maskulina, feminina och neutrala substantiv omtalas med pronomenen hanho aldrig 'den' respektive dä. I plural görs i regel ingen skillnad mellan maskulinum och femininum. Neutrer som 'husen' och 'ögonen' får i nästan hela landskapet ändelsen -a husa, ögautom ett litet område i norr, där det heter husan och ögan.
Perfekt- och supinumformer av starka verb bildas, liksom i andra götamål, vanligen till verbets preteritumstam.