För att vakna på morgnarna så brukar jag plocka fram mobilen och slökolla igenom typ instagram och Facebook. Antar att jag inte är ensam om det… ; Har jag bråttom så struntar jag i det, men oftast så kvicknar jag till rätt lagom.
I morse så dök den här bilden upp som det första jag såg. Kass mobilbild. Ni vet vad som hände det året. I februari så reste sig min man och gick. Från mig, men även från barnen. Och den här bilden skar till rakt in i hjärtat. Hur i hela friden kunde han?? Hur faaaaan kan man bara lämna de här tre småttingarna?
De var inte fyllda 2,4 och 6 år. Alla fyller senare på året. Förutom de här som inte var skolbarn då, utan var hemma heltid med mig, så hade jag ju även sex skolkids. Det är för mig så obegripligt, hur kan man som förälder bara dra?
För det var så det var, det finns inga förmildrande omständigheter av något slag. Han gick. Utan ett ord, utan en förklaring, utan att svara på barnens frågor. Eller mina. Svarade inte på sms, eller om man ringde. Försvann liksom från jordens yta.
När den här bilden togs så visste inte så många, men väldigt många spekulerade. Man kan inte göra så mot folk som är glada och ser fram emot en fin avslutning. I stället slingrade jag mig, och svalde gråten. Länge, länge trodde jag att han gått in i väggen, fått en depression, en psykos kanske.
Jag försvarade honom med det, men han har alltid hävdat att han är och har varit fullt frisk hela tiden. Men ibland kommer en käftsmäll så här, ofta i form av en bild. Ungarna ser ju deppiga ut, men det var de inte, de var skittrötta; Men JAG var deppig.